dagdrömmarens rike

duschmunstycket skrek ut sin ilska.
brännande strålar skållade min rygg och jag ville bara skrika ut av smärtan
som forsade nerför ryggraden och vidare ut genom bröst och hjärta.
de russinformade varma fingrarna parkerade handflatorna i ansiktet
för att för en sekund känna den slitna fasaden till ansikte.
en ansikte som vaknat med ett leende men som kommer somna med salt smak i mungipan.
handuken, vars frånvaro av mjukningsmedel, kändes som sandpapper
mot den lena huden. ett drag. ett drag till. blöd. blöd mera.
skrubba bort. riv bort. bort med den mjuka ytan. och om du inte dör så härdas du.
jag kommer sluta som ett enda stort skal av hårdhet.
tom på känslor. tom på allt...


i mörker och tystnad lever jag. mitt sanna element. jag tynger ner dina axlar.
sätter mig på dig så du får kippa efter andan.
och när du väl får in det efterlängtade syret i dina sönderrökta lungor
får du bröstet krossat och all luft förångas till ingenting.
dina ögon är blodsprängda. dina läppar blå. du behöver något som jag inte tänker ge dig.
så ligg kvar. slagen. övergiven. hycklad och äcklad av mörkret och tystnaden.
för jag har inte en tanke på att hjälpa dig...


så söv mig med slag.
kväv mig till medvetslöshet.
klös ut mina ögon.
fyll mina lungor med rök.
träng in mig i ett hörn och få mig att inse...