dagdrömmarens rike

jag hatar sjukhus.

alla stela och vita väggar som rymmer död och misär.
sängkanten gav mig utrymme.
hon försökte le. sådär som jag minns att hon gjorde när jag var barn.
då var jag liten. då var hon stor.
alla långa korridorer som tomt sträcker sig härifrån till ingenstans.
jag höll tillbaka tårarna.
livsgnistan i hennes ögon var som borta. likaså hennes envishet.
nu var hon liten och min famn stor.
alla minnen som försvunnit till intet i salarna.
jag ville aldrig släppa hennes hand.
trött vände hon på sig för att återgå till ensamhet och tystnad.
jag kände mig minst på jorden.