dagdrömmarens rike

knäna skakar. handlederna värker. ögonen tåras av farten. men munnen ler.
två år sedan sist. två jävligt långa år utan att få pressa vallan till maximum.
en liten versrad fick mig att toklängta tillbaka till uppkörda pister och disigt väder.
för bland allt det dåliga kunde solen lysa med sin närvaro och åkningen blev
kusligt underbar...

att sitta fastspänd med brädan.
blicka ut över landskapet.
se miltals med snöklädda vidder.
solen pickar på din panna och du får kisa för att få fokus.
på med dina goggles och järnet nerför...

bootsen klarar sig kommande år.
mina missionbindningar från -02 är i toppskick.
kläderna byter jag aldrig ut.
men nu bräda ska införskaffas.
kortare, flexigare och snyggare.
min vapendragare och trotjänare Atlantis har serverat mig väl och får vila på hyllan.



ord som värmer:
"hello! loved my julklapp! miss you.." - johanna

staind - outside
stone temple pilots - plush

på papperet skulle det bli en skön lång vila från sthlmsstress och kalla spår.
men med facit i hand likt alla andra julhelger så borde man veta långt i förväg att så blir aldrig fallet. de goda vännerna slöt upp som vanligt och i färd med att planera kvällarna blev ölen lite fler än beräknat och planerna rann ut i sanden. som så många gånger förr. men vi lyckades skapa en tradition med julbastu. som tur var kom inte alla inbjudna och vi sex som kom fick ändå trängas bland svettiga ryggar och farligt varma lampor i en bastu byggd för fyra. julafton blev en annorlunda väntan i år. alldeles för tidig julklappsutdelning fick timmarna efter kalle att kännas som tusen nålar. alla var dock överrens om att det var sofie och mickes fel. :) mormor kunde vi inte skylla på eftersom hon är död. klapparna var väl planerade och på det stora hela är jag väldigt nöjd. juldagens bojkott av harrys blev hemmagjorda charader och en mysig avslutning på okänd plats i en vit enplansvilla...

bästa julklappen var min amerikanska fotboll med märket wilson. oh yeah.
bäst charaden var martins hitlerhälsning och tummen ner för att förklara ordet lidl.
dock gillade jag joakims "kåt kassörska" och min egenkomponerade "johan skalar sin banan. önskar den va en kokuk."
bästa julmaten var mammas janssons frestelse. smarrigt god!


tillbaka i verkligheten.
två dagars jobb och sedan snöberedskap över nyår.
men jag får köra till jobbet i min bil iaf. lilla silverpilen...

snart dags för hemfärd till en patetisk stad, där majoriteten av
fylleskallarna hänger runt oasen, även kallad harrys.
detta äckliga tillhåll av patrask och avskum till folk.
tydligen ska det anordnas en homecoming-fest där imorgon.
jag spelar fjortis och utbrister i ett enda stort ORKA.
sen när alla stått och trängts i flera timmar så går man hem
och firar jul för att sedan återvända på juldagen och för
att trängas ytterligare i några timmar. fylld av falskhet och
allt för många: "men hej! det var länge sen. vi måste fika!"
eller klassikern: "vi måste höras av, ta mitt nummer".

så i år börjar bojkotten officielt. dags för egna traditioner.
jag är inte bitter. jag hatar bara folket från min hemstad.


såsar in ledigheten i sängen. som så många gånger förr efter en
"hård" nattvecka. naken och varm av datorns arbetande.
full av ny musik i öronen och nya upplevelser i ögonen.
rummet ska städas. sängen ska bäddas ren. stian ska skuras
och nyckeln ska gömmas...

bara för att jag kör hem med bil för första gången
så ska den fyllas till maxgränsen.
smutstvätt.
datorer.
oinslagna julklappar.
hemlig julklapp till J.
två bakfulla tjejer.
och min egna pappas kappsäck.

dags att äta. magen gör sig påmind...

angående förra inlägget.
lagom gammal. perfekt ålder.
men orädd var man när man var 8-9år.
odödlighetens dagar. skrubbade knän blev
omplåstring och sen ut bland äventyren igen.

drömde thailand och asfalt inatt.
orden påverkar mig psykiskt och tränger in i drömmarna.
orädd och vild. fullt ös på asfaltens hårda.
vaknade med näsblod och insnörjd i lakanet...ride or die...

ålderns tecken gör sig påmind.
man är räddare nu än då.
skrubbade och blödande knän mot asfalten.
stukade handleder och svanskotefall mot snön.
magplask och piskande slag i ansiktet mot stenhårt vatten.

men det är mitt liv. min smärta. min rädsla.
man är inte odödlig. men jag ska börja leva på gränsen.
pain is temporary - glory last forever...

senaste impulsköpet. j'adore...

duschmunstycket skrek ut sin ilska.
brännande strålar skållade min rygg och jag ville bara skrika ut av smärtan
som forsade nerför ryggraden och vidare ut genom bröst och hjärta.
de russinformade varma fingrarna parkerade handflatorna i ansiktet
för att för en sekund känna den slitna fasaden till ansikte.
en ansikte som vaknat med ett leende men som kommer somna med salt smak i mungipan.
handuken, vars frånvaro av mjukningsmedel, kändes som sandpapper
mot den lena huden. ett drag. ett drag till. blöd. blöd mera.
skrubba bort. riv bort. bort med den mjuka ytan. och om du inte dör så härdas du.
jag kommer sluta som ett enda stort skal av hårdhet.
tom på känslor. tom på allt...


i mörker och tystnad lever jag. mitt sanna element. jag tynger ner dina axlar.
sätter mig på dig så du får kippa efter andan.
och när du väl får in det efterlängtade syret i dina sönderrökta lungor
får du bröstet krossat och all luft förångas till ingenting.
dina ögon är blodsprängda. dina läppar blå. du behöver något som jag inte tänker ge dig.
så ligg kvar. slagen. övergiven. hycklad och äcklad av mörkret och tystnaden.
för jag har inte en tanke på att hjälpa dig...


så söv mig med slag.
kväv mig till medvetslöshet.
klös ut mina ögon.
fyll mina lungor med rök.
träng in mig i ett hörn och få mig att inse...

återigen en fadäs i lokalpressen.
återigen en sköld av taggar utåt mot alla onda ord.
om jag haft ett stålmannenemblem på bröstet så
hade orden bara studsat bort och iväg.
självklart får mina bruna bringa duga, för orden etsar sig
inte fast. men det är så lockande att sjunka till samma nivå
och ge igen med samma hårda onda ord...

allt är rörigt nu. livet. känslorna. kroppens ärriga minnen och framförallt alla tankar om framtiden.
jag behöver en stadig punkt.
inte ett ankare. inte heller en boj. och verkligen inte en flytring som får mig
att driva vidare ut på djupt vatten.
på helgerna har jag levt i min resväska. och med min resväska.
ständigt packad. ständigt i rörelse. ständigt leende. alltid hundra procent. alltid oavsett.


brist på sömn och drömmar sätter sina spår allt för väl.
konstant nattlig vakenhet blir till en dåsigt lugn vardag med slutna ögon vid fel tillfällen.
söver mig med sorliga texter om kärlek som gått förlorad.
bedövar mig med närheten av en gudinna med ögon som få.


snabbisar:
väntar med spänning om autopilot society ska komma med ett album eller inte.
måndagen blev bra i dubbel bemärkelse. date och resa till thailand.
blev hundbiten på jobbet. dock ingen fara.
bilen är lagad. men mammas bil går fint den med.
tycker att en viss lina borde flytta till sthlm. din kärlek finns ju här.
ska på bastuöl med jobbet imorgon.
har inte duschat idag.
och en viss erik borde se över kärlekslivet utanför tullarna och locka det hit.
shoppar sönder mitt kreditkort.


das ist alles.

att lyckas förstöra.
på så kort tid, två så bra saker.
jag är för naiv.
för in- och omslingrad i en egen fantasiav drömmar och önskningar
att falla för lätt. blir att falla för hårt. till att falla mot ingenting som fångar.
och asfalten skapar stora blåmärken mot min nariga vinterhud.
jag ger mig paper cuts på allt jag rör vid och såren verkar aldrig riktigt läka.
för små ärr blir nya alldeles för lätt. fastän jag egentligen inte behöver gå de vägarna.

hud.navel.lukt och nikotin.
kyla.snö.värme och rus.
adjö för alltid?
en natt förändrar ingenting. naiv. samma korta intensiva väg alldeles för ofta.

jag stänger in mig i en bubbla av välmående. här är jag säker.
där finner jag skydd. men kommer någon för nära så spricker allt och jag
öppnar upp mig och blottar bröstet för att ta emot nådastöten.
alldeles för ofta.

så sluta fastna.
sluta upp.
bröstkorgssmärtorna var ofarliga.
så andas djupare och fortsätt att le mot världen.
du säger det till alla andra. varför säger jag aldrig det till mig själv?


"un sourire pour un meilleur monde"

Götlaborg var en underbar flykt undan media. Även om jag tyvärr hamnade på första sidan där så kände jag mig rätt anonym på stadens gator och torg. Gammal vänskap är den bästa. Och jag längtar redan efter nästa gång. Kameran gick het. Tankarna exploderade i en kaskad av kakafoni och underbart summelsurium. (ska skriva det här inlägget utan att trycka på enter, vilket jag brukar ha en förkärlek till.) Om drygt två veckor återupptar vi våran gamla kompisblogg Karhula.blogg.se, dock under ett nytt namn vilket i skrivandets nu inte är klart.


nu bröt jag löftet. orden tog slut...


jag måste samla tankarna för allt snurrar i en snabb omloppsbana utan sikte på att landa. jag klarar inte att smälta intrycken och jag vet inte heller hur jag ska lyckas att klara den här veckan. hårda ord ikväll. hur blir dom imorgon? alla vänliga kommentarer. jag skapade en lavin som flöt ur händerna på mig. jag hade makten att föra den dit jag ville men den rann mellan fingrarna och helt plötsligt var jag david mot goliat. och den kampen var hård. och om den är sann borde jag stå som segrare ur den också...?

om jag blundar så skriver fingrarna sina egna ord. deras egen version av allt sopm hänt. därför stavfelen ökar och sluddrigheten tonas upp. kanske det är en sperhjälte förmåga att kunna skriva med slutna ögon. men vilka liv kan jag rädda då? alla som är och har varit i min närjet som berörs av det jag skapat. förlåt. det blev för stort. om jag bara insett. och visst. jag mår dåligt inombords. för det är ovisshheten som tar ut sin rätt.

med öppna ögon får hjärna sina ord sagda. eftertänksamheten. och återigen det sunda förnuftet och känslorna inombords. nu tar ögonen vid. så många rader. ctrl plus a. markera allt och låt det försvinna. jag skulle kanske ctrl + z:a mig tillbaka till den 14 nov...

jag utnämner mig själv.
rikspucko.

emre var först. "ey mannen, sno inte våra tjejer".
somnade aldrig om för sms:en fortsatte anlända under huvudkudden.
vad har jag ställt till med?
full fart framåt. tänk på det...
hur stort och farligt kan det bli...?

tog mig mod att åka gröna linjen in till skraporna
där hjärta skulle kollas. blev en lungröntgen på köpet.
då ringde skåne.
hej vad fin du var på bilden.
åh nej. rikspucko. hur stort kan det bli?!
sen ringde expressen.
men blev lugnad. bara en lokaltvkanal.
"kan du skicka över efterlysningen och en bild på dig?"

ni vet att jag aldrig ser normal ut på en bild.
vad göra?

tänkte fly staden idag. bort till götlaborg.
säkerligen finns jag redan där...

gör jag mig till åtlöje för hela stockholm?
vad har jag gett mig in på?
jag hoppades att det skulle bli stort.
men såhär stort att metro vill publicera mig.
och om en stund fotografera mig.
jag som är den minst fotogeniska personen.
åtlöje, narr, hackkyckling. ja orden är många som snurrar runt.
oroar jag mig i onödan?
paniken sprider sig ut i armarna och jag låter
fingrarna knappa in det de kommer på. inte vad hjärnan vill säga.
panik.
men jag vill det här. jag ska fullfölja det.
är det mitt livsöde? först nybörjartur för att sedan sättas på prov.
är det en lätt förälskelse? och vad går gränsen för att bli en stalker?
nej men en stalker kan jag inte vara. hon var ju söt. och jag dansar ju...
magen gör ont. jag vet att det beror på hungern. men ändå ligger det
en sovande drake som väntar på att bli väckt så den kan härja fritt...

om planen går som den ska så lär ni läsa om mig i metro imorgon.
förhoppningsvis bara sthlmsupplagan. för att bli riksnörd vill jag inte bli.
jag är glad att jag har bil så jag slipper tunnelbanan.
dock väntar ett läkarbesök imorgon. och då måste jag placera min ända
på de skrangliga vagnarna som för mig hopplöst framåt mot citys skyline
och metroläsande resenärer...
panik.
vad har jag ställt till med.
men hennes ögon var så...och hon log så...

full fart framåt!

balansen.
å ena sidan vill jag bara iväg. bort från allt och alla.
säga upp allt. sälja allt. åka iväg till mina drömmars land.
å andra sidan vill jag vara kvar. bland ytlighet, främmande ögonkast och stressig citykärna.

balansen styrs av två saker.
känslan som finns i hjärtat.
och förnuftet som finns i hjärnan.
oftast vill dom inte åt samma håll. oftast...

men just nu. 22.48.
jag vill bara explodera i en helvetes symfoni av ilska och ondska.
och i samförstånd och hand i hand går känslan och förnuftet.
alla ägg i en korg.
rädda sig bäst man kan.
det är slut med allmosor.
nu är det mig mitt liv handlar om...

kvällen för övrigt var bra.
jag fick rummet städat och ommöblerat.
dags att leta ny lya med andra ord...

fucking jävla kuk åmål!

ikeatisdag.
söt tjej. shoppade med blond vän och blond väns dotter.
svarta stövlar. svart jacka/kappa. orange stickad mössa.
ögonkontakt till tusen.
jag samlade mod, men då var du borta.
var är du?